Här nedan kan du läsa min första debattartikel som publicerades i Skånska Dagbladet den 25/1 2007 under rubriken: "Hysteri kring narkotika"

Artikeln fick till följd att min arbetsgivare (chef) anmälde mig till personalansvarnämnden (PAN) och hotet om uppsägning eller avsked hängde över mig en dryg månad. (Se länk uppe till vänster).

Jag försvarade min yttranderätt i mitt yttrande till PAN.

Även om jag vann den juridiska striden så blev min situation på arbetsplatsen till slut omöjlig, och jag var tvungen att sluta av "personliga skäl".

När jag nu söker arbete och vill referera till min sjuåriga tjänst som pedagogisk ledare får jag referera till min chef som skrev:

"måste förtroendet för hans lojalitet mot arbetsgivaren ifrågasättas. Det kan inte uteslutas att SiS lider stor skada i förhållande till allmänhet, klienter, deras anhöriga och medarbetare."
 

ARTIKELN:

Narkotikalagstiftningen bygger på en förvanskad verklighetsbild

Narkotika är ett juridiskt konstruerat begrepp; de preparat som sätts upp på socialstyrelsens lista är narkotika! Dessa preparat är sinsemellan mycket olika. Den gemensamma nämnaren, kemiskt och medicinskt, är att de betraktas som beroendeframkallande. Att alkohol och nikotin inte finns med på listan är till syvende och sidst avhängigt politiska beslut.

Grunden för en fungerande demokrati och korrekta beslut, är det offentliga samtalet byggt på fakta och där olika synpunkter har möjlighet att komma till tals. När det gäller narkotikapolitiken kan debattklimatet liknas med det som rådde i Sovjetunionen innan Gorbatjov. Fakta bemöts i bästa fall med skräckpropaganda eller ignoreras. Narkotikalagstiftning bygger på en förvanskad verklighetsbild, som man för det goda syftets skull, har skapat med följande metoder:

Med hot tystas opponenterna. Alla socialt välanpassade brukare är kriminaliserade och tvingas därmed att tiga. Oliktänkande forskare kan knappast räkna med forskningsanslag. Poliser, vårdare och andra inom den offentliga sektorn med en avvikande uppfattning, riskerar både jobb och karriär, om de skulle våga förespråka en lagstiftning av europeisk modell.

Man utnyttjar kriminella missbrukare, som har all anledning att utmåla sig själv som offer och som ofta medvetet spelar med på myndigheternas villkor för att uppnå olika fördelar. Denna grupp har naturligtvis också negativa erfarenheter av sitt bruk/missbruk eftersom de har blivit tvångsomhändertagna. De har allt att tjäna på att skylla sina brottsliga gärningar och personliga misslyckanden på drogerna.

Dessutom använder man sig av frustrerade föräldrar och släktingar till missbrukare. Dessa befinner sig ofta i en mycket svår situation och deras skuldbörda minskar genom att skylla på en yttre demonisk kraft. Frågan är varför man i detta sammanhang, endast låter de grupper som uppenbarligen har misslyckats, komma till tals?

Det kraftfullaste propagandainstrumentet är dock det man kan kalla den legala knarkindustrin - hela den skattefinansierade sektor - vars existens till stor del är beroende av den nuvarande narkotikapolitiken: Knarkspanare, tull, vårdinstitutioner, projektanställda och olika ”ideella organisationer” som har ett egenintresse av att måla upp hotbilden, för att öka det redan ymniga pengaflödet till sina verksamheter. De använder naturligtvis en stor del av sina resurser till propaganda och att framställa rapporter som visar behovet av den egna verksamheten.

Antipoden - den illegala knarkindustrin lever i ett symbiosförhållande med den legala knarkindustrin. De är beroende av varandra. De stora distributörerna är ju också beroende av att drogerna är illegala för att handeln ska vara tillräckligt lukrativ.

Denna förvanskade verklighetsbild får naturligtvis allvarliga och negativa följder på flera plan:

Fundamentala mänskliga rättigheter kränks. Lagstiftningen inskränker och omyndigförklarar vuxna medborgare och berövar dem rätten att själva förvalta det mest privata; sin egen kropp! Rättssäkerheten hotas eftersom beviskraven i narkotikamål är lägre än i andra brottmål, vilket ofta resulterar i att grova våldsbrottslingar och rånare i Sverige, får betydligt lindigare straff, än personer som blir fällda för det som i andra europeiska länder betraktas som tämligen harmlösa narkotikabrott.

Samhället slösar bort sina polisiära resurser, domstolarna överhopas av mål som i de flesta EU-länder ses som bagatellförseelser och annars laglydiga medborgare sätts i våra överfulla fängelser. Polisen använder stora resurser för att trakassera skötsamma ungdomar på fester och sammankomster, istället för att bekämpa allvarliga egendoms- och våldsbrott. Polisens nationella insatsstyrka används i militärliknande operationer för att ta fast haschsmugglare.

Narkotikalagstiftningen ökar också de direkta skadeverkningarna för både brukare, missbrukare och tredje man:

Brukare kriminaliseras vilket försvårar den sociala kontrollen eftersom allt bruk måste ske i det fördolda. Brukarna påtvingas en kriminell identitet. Styrkan och kvalitén på preparaten varierar vilket orsakar överdoser. Skräckpropagandan gentemot cannabis framstår för brukarna som lögnaktig, vilket undergräver tilltron för varningar mot andra narkotikaklassade preparat som verkligen kan vara farliga.

För tredje man innebär de illegala drogerna fler inbrott. Alkoholmissbrukare finansierar ofta sitt drogmissbruk genom socialbidrag. Vissa narkotiska preparat har genom sin illegalitet blivit så dyra att många finansierar sitt missbruk genom kriminalitet.

Förbudstidens USA utgör ett talande exempel på alla de skadliga effekter som man orsakar med dagens lagstiftning. Knappast några förespråkar idag att kriminalisera bruket av alkohol, trots att det utan tvekan är den drog som vållar flest direkta skador, i både form av sjukdom, skador, dödsfall och våldsbrott.

Det är hög tid att de som företräder en förnuftets linje, byggd på fakta, gör sina röster hörda även i Sverige. Vi måste arbeta för en drogpolitik som faktiskt minskar drogernas skadeverkningar och samtidigt respekterar den myndiga medborgarens fundamentala rättigheter, som självbestämmandet över den egna kroppen. Även om vi får räkna med hätska reaktioner så måste vi våga ifrågasätta knarkindustrins kontraproduktiva skräckpropaganda och lögner.

Leif Nilsson

Kommentar med anledning av reaktionen på min debattartikel:

Jämfört med den osakliga propaganda som bedrivs i Sverige, så förs det i de flesta länder i övriga Europa en förhållandevis seriös debatt, även om The Economist skriver:

"WHATEVER illicit drugs do to the behaviour of those who consume them, their effect on policymakers is to destroy common sense."

Mina synpunkter som jag redovisat ovan baserar sig huvudsakligen på The Economists hållning i "narkotikafrågan".