Min andra debattartikel SkD lördagen den 31/3 2007:

Förord:

Lördagen den 31 mars publicerades min uppföljande debattartikel, Seger för yttrandefriheten,  i Skånska Dagbladet (se nedan). Jag tyckte det var viktigt att publicera den, så att alla förstod att jag inte hade låtit mig tystas. Jag vet att en del hade hoppats och kanske också trott, att jag nu trots allt hade fått nog.

För även om jag har vunnit den juridiska striden så ska jag inte sticka under stol med att det mera "informella trycket", också kan vara nog så pressande. På arbetsplatsen fanns det ju en del människor som inte direkt gillade mina åsikter. Förutom chefen så är det några som direkt (och otrevligt) framförde sitt ogillande.

Artikeln publicerades samma dag som mässan Sverige mot narkotika pågick i Örebro. De åsikterna som torgfördes där var förvisso uppbackade med många skattemiljoner, men reaktionerna på min förra debattartikel visar att även en liten röst kan skaka etablissemangets förvanskade verklighetsbild, hur många skattemiljoner de än har till sin hjälp.

Jag avslutar min debattartikel i Skånskan, med följande inspirerande citat (och motto) av Leonard Cohen (Anthem):

“There is a crack in everything
That's how the light gets in.”

DEBATTARTIKEL 2:

Seger för yttrandefriheten

Min debattartikel här Skånska Dagbladet väckte stor uppmärksamhet. Jag skrev att narkotikalagstiftningen bygger på en förvanskad verklighetsbild, bl.a. eftersom många med en avvikande uppfattning, riskerar både jobb och karriär, om de ifrågasätter den påbjudna doktrinen. Jag hävdade att grunden för en fungerande demokrati och korrekta beslut, är det offentliga samtalet byggt på fakta, och där olika synpunkter har möjlighet att komma till tals.

Min arbetsgivares reaktion underströk min tes. Min chef anmälde mig till Personalansvarsnämnden, PAN. Han menade att artikeln stred mot Statens institutionsstyrelses grundvärderingar och att förtroendet för min lojalitet måste ifrågasättas. Vilka grundvärderingar det rörde sig om fick jag inget besked om.

I en ledare i Kvällsposten under rubriken ”Inga munkavlar” fick jag ett viktigt principiellt stöd av Peter J Olsson, som försvarade yttrandefriheten som ett omistligt fundament i den demokratiska rättsstaten. Detta även om han inte höll med mig i sak.

Jag tror dock att Peter J Olsson och jag egentligen är ganska eniga om att målet för narkotikalagstiftningen bör vara att begränsa drogernas skadeverkningar, såväl för individen som för samhället. Realistiska mål och väl avvägda åtgärder grundade på fakta och beprövad erfarenhet, borde även i detta sammanhang eftersträvas.

Olika typer av droger och stimulantia har funnits i alla kulturer genom hela människans historia. Vilka droger som har varit accepterade eller förbjudna, har skiftat mellan olika kulturer och genom olika tider. I den islamska världen finns det ett uttryckligt förbud att konsumera alkohol. Nyttjande av kaffe och tobak, har i vissa tider varit förbjudet och belagt med hårda straff. Å andra sidan så har brukandet av cannabis varit accepterat i många kulturer. Idag är innehav för eget bruk i praktiken legalt i flera europeiska länder. Vi ska också minnas, att många väletablerade damer konsumerade stora mängder amfetaminpreparat helt legalt under 50-talet.

Vi vet att alkohol är den drog som orsakar ojämnförligt störst skador både avseende skador för individen och kostnader för samhället. Om totalförbudslinjen och strafftänkandet vore den effektivaste vägen att begränsa drogers skadeverkningar, så borde det ju finnas all anledning att omgående införa totalförbud för alkohol, både avseende försäljning, innehav och konsumtion. Naturligtvis vore det då också nödvändigt med hårda straff och fler fängelser, för att bekämpa alkoholbrotten.

Nu visar historien, främst förbudstidens USA under trettiotalet, att de negativa effekterna av ett totalförbud kan vara större än vinsterna. Erfarenheterna från dagens ”war on drugs” i USA tycks bekräfta den erfarenheten.

Det skall heller inte förglömmas att drogerna som har varit människans trogna följeslagare genom hela historien, tydligen har en del positiva effekter, annars hade knappast bruket levt vidare. Det är knappast konstruktivt att värdera drogernas effekter, genom att enbart studera de socialt utslagna missbrukarna. Många tycker kanske att snapsen till midsommar eller vinet till helgen är så betydelsefullt att man inte finner sig i ett förbud, även om man vet att vissa människor drabbas hårt av alkoholmissbruk. Likadant är det för många som röker en joint för att förhöja sexlivet eller öka sin kreativitet i det konstnärliga skapandet. Det kan knappast heller vara i linje med det annars förhärskande axiomet om det mångkulturella samhället, att vissa livsval ska undertryckas för att de befinner sig i minoritet.

Slutligen vill jag förtydliga och understryka, att jag personligen inte har tagit ställning till om nu förbjudna droger skall legaliseras, inte heller cannabis. Naturligtvis anser jag att allt bruk av alla droger (även alkohol och tobak) bör vara förbjudet för icke myndiga personer, som ju även i andra sammanhang inte har full beslutsrätt rörande sin egen person.

Nyligen fick jag beskedet att min arbetsgivare har beslutat avskriva ärendet mot mig. Justitiekanslern ansåg att själva anmälan mot mig kunde ha kränkt min grundlagsstadgade rätt, och har krävt en förklaring av SiS. Trots grundlagsskyddet för yttrandefriheten, visar reaktionerna på min artikel att vi har en bit kvar, innan vi öppet och sakligt kan diskutera narkotikalagstiftningen. Förhoppningsvis var debattartikeln i Skånskan ett litet steg på vägen.

“There is a crack in everything
 That's how the light gets in.”

(Leonard Cohen)

Leif Nilsson